pillevinken

Det är något underligt med mig, kraften är borta, orken att göra. När man tänker till, när man tittar riktigt noga mot toppen från hålan man trillat ner i, visst finns det ljus? Långt däruppe, någonstans lyser det.
Det är precis som om där står en djävul vid toppen, redo med sin gaffel. När jag klättrat upp igen står han där redo att putta ner mig igen. Nu ska han inte lyckas, jag har hittat ny kraft och ny ork. Nästa gång är det han som åker ner spetsad på sin gaffel. Dags för mig att bli lycklig och glad, lustfylld och full av energi. Jag vet att jag kommer lyckas. Någonstans på vägen har mitt psyke fått sig en twist. Inget stoppar mig absolut ingenting. Lycka är ett val inte ett tillstånd

Dax för första inlägget här då ja...

En gång, en gång för längesen kände jag en stark längtan, en stark saknad. Tankarna värmde och gjorde mig lycklig. Den gången förstörde jag allt utan att egentligen veta varför. Allt fanns där, ett liv av lycka ett liv av kärlek.
En gång för inte alls längesedan kände jag en ännu större längtan en ännu större saknad.
En värme i kroppen tillräcklig för att värma mer än mig själv. En glädje utan dess like.  Det hade hänt igen, jag var kär, kärare än någonsin.

Tiden blev inte långvarig, jag gjorde det igen, jag förstörde det. Precis som sist, utan att veta varför.
Nu sitter jag här, med en tom blick, stirrandes ut i intet.
Tankar som snurrar runt, tankar som undrar. Tankar på den underbara som jag höll så nära, ögonen som jag tillät titta in i mina,  djupt in i mina för att se  min själ. Jag kände en värme, en närhet en kärlek. Nu är det borta, jag sitter här ensam och tom. Med en tår ner för min kind undrar jag fortfarande varför...