pillevinken

 En ursäkt senare fick jag stanna hemma. Något kändes annorlunda någonting känns bättre. Jag kan inte sätta fingret på vad men något har återkommit. Något som får mig att känna mig glad inombords en värme ett ljus. Var det kanske orken som kom, lr lyckan och dess underbara leende. Nu är det på rätt väg, jag ber en stilla bön om att jag får ha kvar det. Ha lyckan med mig nu som ett bagage som ett svar på en bön. .

Jag undrar var dag hur jag orkat med det. Var hittar jag orken? Även när man är nere så är man ändå där och på väg upp. Jag vet att min tid väntar mig, den närmar sig snabbare och snabbare för var dag som går. Min tur att leva min tur att njuta. Bara ligga där och vältra sig i lyx, lyxen av känslan att inte ha något planerat något att göra. Att för stunden bara leva i nuet. Bara finnas där, finnas där utan krav och måsten. Det är möjligt det vet jag gäller bara att kämpa, kämpa vidare. Mål och drömmar dom kommer nås ett och ett om än inte i morgon så kanske nästa vecka. Bara att fortsätta. Det är snart min tid.


'''

Nu när engergin är på väg tillbaka, var ska man göra av den? Farligt när man ger bort så mycket av den utan att själv ta del av den. Helt plötsligt står man där själv med en energi ej liknande något annat. Som bara ökar och ökar. Det syns utåt. Till sist hittar den sin väg ut och det är då det gäller att lära sig hantera den, baka in den i ett paket. Ett paket man kan öppna med någon som är beredd på att ge tillbaka. Som ett batteri som blir laddat, det varar. Blir det inte laddat varar det inte. Nu väntar jag bara på att den ska komma i ett härligt rus i rush till lycka. Den här gången ska jag vårda det ömt och ladda det försiktigt så det håller sig kvar. Om än inte med full effekt så lite mer än innan lite mer än alltid förr. Jag är snart tillbaka till den jag borde vara, med glimten i ögat med leendet på plats.