pillevinken

Vet inte var jag ska börja vet inte var det tar slut... När allt rasar, allt jag är nära allt jag rör vid, blir till problem, en kostnad en stor energiförlust. Saker tar tid, jag har ingen sådan. När allt går emot när ingenting fungerar. Man felsöker och felsöker men stöter bara på mer problem, mer fel och mer tidsförlust. Vad gör man när allt går emot? Ingenting funkar och ingenting vill? Vad gör man?

Där finns alltid en möjlighet, hur mörkt det än verkar. Jag vet att det är så. Jag är där nu. Jag ser möjligheterna men saknar orken. Var finns den? Den kommer väl. Har varit motgångar på motgångar en berg och dalbana känslomässigt.
Jag saknar min frihet, den där totala friheten jag känner när jag leker. Leker med bilen. Känslan av att ligga utanför gränserna och pressa. Pressa sig hårdare och längre, fortare och bredare. Den här sommaren har varit ett bakslag. Inget har gått som planerat. Nästa vecka? Rudskogen, årets event? Vad hände varför missar jag det? Hon och jag skulle varit där. Sida vid sida om dom andra. Kanske lite före kanske lite efter? Dax att sätta fart, vi har redan börjat. Flitens lampa lyser det är snart dags. Sitt ner håll käften och håll i er...

I feel the pain inside, like a darkness never seen. I feel numb i feel gone. When my cracks gone I will take my self away, away from the darkness. I see light not far away but i must release it all, all the anger inside. Not far from an irruption. An irruption no one wants to see nor me. I will stand my ground and fight, bring it on you wont handle the heat...

Efter en titt på en film, en film om kärlek, får jag en insikt. En blick över hur det är, kanske inte på riktigt men i tanken.
Så som det borde vara. Två blickar som möts, en gnista som tänds. En explosion av begär och lust. Riktat enbart till den, den med blicken.
När kärleken förstörs av en yttre påverkan, av en ond demon med hat i handen. Det är då man blir duktig på det man är. Man gör det man ska, det man borde, det som blir sagt. Man fortsätter sin kamp för kärleken med en undran i blicken...

Det är något underligt med mig, kraften är borta, orken att göra. När man tänker till, när man tittar riktigt noga mot toppen från hålan man trillat ner i, visst finns det ljus? Långt däruppe, någonstans lyser det.
Det är precis som om där står en djävul vid toppen, redo med sin gaffel. När jag klättrat upp igen står han där redo att putta ner mig igen. Nu ska han inte lyckas, jag har hittat ny kraft och ny ork. Nästa gång är det han som åker ner spetsad på sin gaffel. Dags för mig att bli lycklig och glad, lustfylld och full av energi. Jag vet att jag kommer lyckas. Någonstans på vägen har mitt psyke fått sig en twist. Inget stoppar mig absolut ingenting. Lycka är ett val inte ett tillstånd

Dax för första inlägget här då ja...

En gång, en gång för längesen kände jag en stark längtan, en stark saknad. Tankarna värmde och gjorde mig lycklig. Den gången förstörde jag allt utan att egentligen veta varför. Allt fanns där, ett liv av lycka ett liv av kärlek.
En gång för inte alls längesedan kände jag en ännu större längtan en ännu större saknad.
En värme i kroppen tillräcklig för att värma mer än mig själv. En glädje utan dess like.  Det hade hänt igen, jag var kär, kärare än någonsin.

Tiden blev inte långvarig, jag gjorde det igen, jag förstörde det. Precis som sist, utan att veta varför.
Nu sitter jag här, med en tom blick, stirrandes ut i intet.
Tankar som snurrar runt, tankar som undrar. Tankar på den underbara som jag höll så nära, ögonen som jag tillät titta in i mina,  djupt in i mina för att se  min själ. Jag kände en värme, en närhet en kärlek. Nu är det borta, jag sitter här ensam och tom. Med en tår ner för min kind undrar jag fortfarande varför...